Skip to content

hunting a beat

Fairly selective

För något år sedan gav Suze Rotolo, Dylans flickvän mest känd från omslaget till The Freewheelin’ Bob Dylan, ut boken A Freewheelin’ Time: A Memoir of Greenwich Village in the Sixties. Hon skildrar sextiotalets folkpopsscen i New York genom hennes och pojkvännens ögon. Hon kommer som väldigt ung och väldigt blyg till Manhattan och träffar snart Dylan som är en stjärna på uppgående. Full av idéer och kreativitet men samtidigt muttrande och egensinnig. Rotolo skildrar sina egna försök till poesiskrivade och smyckestillverkning nästan ursäktande. Hon fnissar åt hennes och vännernas försök att sälja smycken att sätta på stövlarna och hennes intresse för ljudteknik i teaterproduktioner. Hon kan ku inte mäta sig med Dylan. Mästaren. Samtidigt vill hon ändå hävda att hon var trendsättande. Hon berättar målande om de teaterproduktioner hon verkade som scenograf åt. Hur hon tillverkade masker och kulisser.

Men Rotolos egna upplevelser och skapande och iakkttalgelser i sextiotalets Greenwich Village räcker uppenbarligen inte till att skriva en bok om. Det är Dylan som är fokuset.

Samma känsla fick jag till en början av Patti Smiths Just Kids. Som om Robert Mapplethorpe är en ursäkt för henne att skriva om sitt liv. Som om hennes egna inte räcker till. Är det någon som kan fylla en bok så är det ju Patti Smith.

Patti Smith kommer till New York under sextiotalet. Hon ger sig av på vinst och förlust. Utan varken pengar eller mål. Hon tror hon har bekanta hon kan bo hos men när det inte funkar vägrar hon att ge upp och åka hem. Hon sover utomhus, skaffar ett jobb och lär så snart känna Robert Mapplethorpe. Tillsammans börjar de med ingenting i Brooklyn och långsamt jobbar de sig närmre Manhattan och dess konstnärsvärld.

Smith skildrar sina egna försök till måleri och diktande som långt mer tafatta än Mapplethorpes hängivna, nästan maniska skapande. Hon snor konstnärsmaterial till honom och jobbar i bokaffär för att dra in pengar till hyran på Chelsea Hotel. Han sitter hemma och klipper i modemagasin och då och då ger han sig av för att utforska sin eventuella homosexualitet. Hon är tålmodig, reder ut situationer och står i övrigt en bit bakom. Hon är iakttagaren som alla faller för. Att hon får diktsamlingar utgivna och spelar in ett album verkar inträffa mer av en händelse och tur, och genom någon annans övertalan, än genom hennes målmedvetenhet. Ändå är det tydligt att Smith är just den som är målmedveten, hängiven och sansad i sitt förhållande till konstnärsvärlden. Just därför lyckas hon. Men i boken är det Mapplethorpe som är den givne konstnären. Han är orsaken till att hon stannade kvar och blev det hon blev. Han är ursäkten till att skriva en bok.

Smith behöver inte hävda sig. Hon är en levande ikon och skapar fortfarande. Mapplethorpe avled under åttiotalet i AIDS och han må vara en respekterad fotograf men minnet av honom blir svagare. När han dyker upp i kulturdokumentärer eller modemagasin handlar det snarare om hans leverne än om hans konst. Därför är det en god tanke att Smith, som levde tillsammans med honom under lång tid först som flickvän och senare som vän, skriver en biografi om fotografen Robert Mapplethorpe. Men boken är samtidigt en självbiografi. Avsikten med boken är suddig.

Trots att Smith delvis använder Mapplethorpe som ursäkt för sin självbiografi är Just Kids en fantastisk bok både ur självbiografi- och biografiaspekten. Den är helt klart det bästa jag läst i år.

Annonser

Taggar:, , ,

%d bloggare gillar detta: