Skip to content

hunting a beat

Fairly selective

Jag är ledsen, Micke. Den här A Game of Thrones som du stoppade till mig på SF-bokhandeln i somras… jag kommer ingenstans. Jag är inte gjord för att läsa fantasy-böcker, hur mycket jag än vill. Flera gånger per sida sitter jag och studerar kartan i början av boken. Jag kan inte släppa den. Eftersom den finns där så måste jag titta på den. Jag måste veta om de rider söderut eller norrut på väg till Winterfell. Jag måste fundera på hur långt det kan vara mellan the wall och Highgarden, om det nu är sådana enorma årstidsskillnader, men ändå verkar gå att avverka via häst på en hyfsad tid. De där bergen de ser, kan det vara i närheten av The Eyrie? Hur långt kan det egentligen vara med båt mellan White Harbor och King’s Landing. Eller var det Widow’s Watch de åkte från? Hade det inte gått snabbare att rida? Så där håller jag på. Jag tror att finns kartan där i början då ska man banne mig hålla koll på den också. För att inte tala om det tjugosidiga appendixet med släktträden. För varenda tjänare som nämns vid namn bläddrar jag febrilt för att hitta till vilket hushåll han hör. Och om han har en syster eller oäkting till brorsa vid något av de andra herresätena. Och varför hittar jag inte Daenerys och hennes brorsas släkt? Är inte de viktiga? Eller är jag blind? Det här funkar inte. Jag är inte mogen. Jag vill läsa Robin Hobb igen.

En bättre grej är att jag har börjat läsa Liv Strömquists Prins Charles känsla som jag köpte på bokmässan.

Jag läser fortfarande inte Freedom.

Annonser

Taggar:, ,

%d bloggare gillar detta: