Skip to content

hunting a beat

Fairly selective

Häromdagen när jag som vanligt låg i sängen och småbläddrade i Freedom och inte kom någonstans alls, slog det mig varför jag har så svårt att tycka om den. Den påminner mig om förra sommarens Infinite Summer reading challenge och den totala katastrof som mitt försök ledde till.

Jag gillade idén med Infinite Summer otroligt mycket. Det var ett projekt som blev så stort och fanns i alla kanaler. Tanken var så fin. Där skulle människor över hela världen ägna sommaren åt att läsa samma bok och diskutera den på nätet, bloggar, forum, Facebook, Twitter, ja överallt i det oändliga. Alla skulle vi uppfyllas av Infinite Jest. Och känna oss lite smartare på köpet. Trots att jag fullkomligt avskyr människor som lägger sig i vad jag läser och prackar på mig böcker så beställde jag den. Tre kilo senare så satt jag med den i handen. Men hur svårt kan det vara? Jag har läst både gigantiska och tunga böcker. Jag tog mig igenom De välvilliga utan större bekymmer än tidsbrist.

Men det gick inte. Det var helt omöjligt. Ingenting i boken talade till mig. Det var som att se Rushmore i ultrarapid. I teorin funkade boken men jag lyckades inte läsa den. Jag lyckades inte ens med de tio sidorna per dag som Infinite Summer-projektet satt upp. Efter ett par hundra sidor gav jag upp. Och när Silas i Weeds i ett avsnitt gick och bar på exakt samma utgåva för att imponera på en tjej fattade jag skämtet.

Så en bit in i Freedom så är jag tillbaka i samma akademiska värld med jocks som sitter och röker på bakom idrottshallen och då blir det bara tröttsamt. Och när Franzen prånglar på oss dysfunktionella familjer och ”kritik” av miljörörelsen så vill jag kasta boken i väggen. Men jag fortsätter. Ibland kan det ändå vara något som håller en kvar. I Freedom finns det, i Infinite Jest fanns det inte.

Annonser

Taggar:, ,

%d bloggare gillar detta: