Skip to content

hunting a beat

Fairly selective

Tag Archives: Lorrie Moore

Årets bästa

Paul Auster Invisible
Jag vet egentlingen inte varför jag tyckte bästa om Paul Austers Invisible. Jag har i och för sig tyckt om hans tidigare böcker men inte på det här sättet. Boken var både motbjudande och fängslande. Dessutom tog han det här med en historia i historien till en nivå som funkade och, som inte som vanligt, blir mest tröttsamt.

Årets klassiker

Virginia Woolf Mot fyren

Fan vad fin.

Evelyn Waugh A Handful of Dust
När Brideshead Revisited känns som för lite för länge sen. Höll inte hela vägen men ganska länge.

Årets parad

Charlaine Harris The Southern Vampire Mysteries: Dead Until Dark, Living Dead in Dallas, Club Dead, Dead to the World, Dead as a Doornail, Definitely Dead, All Together Dead, From Dead to Worse, Dead and Gone, A Touch of Dead.
Det gick sjukt snabbt att ta sig igenom Sookie Stackhouse-serien. Det var lite som när jag såg alla Sopranosavsnitt på ett par månader och drömde om vapen hela nätterna, Sookie tog liksom över allting. We are on a break nu. Men jag tror hon kommer tillbaka.

Årets noveller

Alice Munro Kärlek vänskap hat
Jag tyckte väldigt mycket om Too Much Happiness som kom i år men jag tyckte ännu bättre om porträtten i lite äldre Kärlek vänskap hat som jag läste i våras.

Årets dokumentära

Patti Smith Just kids
Jag hade jättemycket invändningar mot Just Kids när jag läste den. Men det går inte att förneka att det är en vacker bok.

Adam Gopnik Through the Childrens Gate
Det här var en av de böcker jag tyckte allra mest om.

Årets romaner

Dennis Lehane Ett land i gryningen Jag försvann i den.
Lorrie Moore A Gate at the Stairs Fruktansvärd. Vacker.
Carlos Ruiz Zafón Vindens skugga
 Min semesterbok i Barcelona. Knasigt men alldeles perfekt

Årets alla gör det

Läsa fantasy. Jag läste de två första böckerna i Robin Hobbs Farseer Trilogy och blev utskrattad men jag älskade dem. Jag läste George R.R. Martins A Game of Thrones och blev utmattad. Men lite stannade den kvar och jag kommer mos def fortsätta läsa serien när jag sett tv-serien som kommer i vår. Då tror jag det bara är att köra på.

Årets serie

Craig Thompson Carnet de Voyage
Jag läste till slut något av Craig Thompson och Carnet de Voyage var alldeles bedårande. Men Blankets har jag fortfarande varit för snål att köpa.

Årets överskattade

Jonathan Franzen Freedom
Det tog mig en jäkla tid att komma in i den och när jag väl läst den orkade jag inte ens skriva om den eftersom andra halvan var en transportsträcka utan dess like. Jag var oerhört besviken.

Årets har fortfarande inte läst

En himla massa musikböcker, en himla massa klassiker, en himla massa nytt och annat som jag kanske – eller kanske inte – läser under 2011. Jag ska läsa Krig och fred, jag ska fortsätta läsa fantasy och jag ska kanske läsa ut Lars Noréns dagbok som jag började på våren 2009. Men förmodligen inte.

Årets podcast

Books on the Nightstand.

Årets stolta

53 böcker.

Annonser

Taggar:, , , , , , , , , , , ,

Det där med köpstopp känns som ett fenomen från historien. Det har aldrig funkat och kommer aldrig att funka. Jag fortsätter därför köpa böcker precis som om jag har tid att läsa dem nästa vecka. Idag fortsatte jag med två Stackhouse-böcker och första boken i Robin Hobbs Farseer-trilogi. Jo, det är sant. Jag ska för första gången sen gymnasiet läsa fantasy. (Jag räknar bort böcker om spöken, djävulskatter och vampyrer.) Jag vet inte varför. Jag kanske blir avskräckt lika fort som jag börjar. Men jag valde en kioskvältare för att det inte ska bli för jobbigt.

Jag läste ut Lorrie Moores A Gate at the Stairs för ett par dagar sedan. Jag vet inte vad jag tycker. Hon är fyndig, nästan överdrivet witty mellanåt och hon har alla rätt i sin framställan av en tjugoårig Tassie Keltjin. Keltjin är smart, spelar bas och kör moped. Och det framställs inte på något särskilt sätt. Hon är precis som man själv vill vara. Men trots den raka framställningen så känns Keltjins karaktär så politiskt korrekt att man kräks lite i munnen.

Historien var inte heller behållningen. Att det skulle gå åt helvete visste man mest hela tiden. Boken angriper så många frågor att man inte orkar hänga med. Den vill stoppa svälten, krigen, rasismen, mobbingen, sexismen och bara allt som är dumt. Den lyckas inte.

Vad den däremot lyckas så förbannat och förvånande bra med är att skildra sommarlovskänslan. Jag har aldrig förut läst en bok som på samma sätt förmedlar dimman som man befinner sig i när man hänger mest med sig själv. Såna där perioder, korta eller långa, när man inte riktigt umgås med någon. Och när man gör det är man mest i sig själv. Keltjin har en distans till omvärlden, hon lever mest på insidan. Samtidigt funkar hon så bra i omvärlden, hon är närvarande. Hon går i skolan, hon tar hand om ett barn, hon har ett band. Ändå är hon inte riktigt där. Hon flyter omkring, lever i framtiden. Jag har själv varit där alldeles för många gånger. Boken kommer hänga kvar en stund även om jag inte riktigt vill. Det var inte det jag hade väntat mig. Jag trodde Lorrie Moore var något helt annat.

Taggar:, , ,

Lorrie Moore och en kyrkogård.

Taggar:

Brenda är frun som är tröttnat på att sitta i ett fult hus på landet. Tony är den intetsägande mannen som tycker det funkar bra som det är, men inte har några planer för framtiden. Han vill att allt alltid kommer vara precis som det är nu. Ett problem i sig visar det sig. John Beaver är en ung man utan ambitioner. Han vill mest glassa.

Brenda och Mr. Beaver inleder ett förhållande i tjugotalets London. Historien är lågmäld, snygg och känslosam på det där sättet som även Brideshead Revisited var.

Men så händer något. Det är som om Evelyn Waugh tröttnat någonstans tre fjärdedelar in i historien. Han drämmer till med först en tragedi och sen ett avslut som är så oväntat att jag skrattade mig högt genom de sista kapitlen av A Handful of Dust.

(SPOILER ALERT!) Boken blir plötsligt något helt annat.Van vid rävjakter och frukost på sängen slutar Tony Last som en äventyrsresande i sydamerikas regnskogar. A Handful of Dust, till en början en kärleksroman, slutar som en skräckhistoria. Nej, en spökhistoria. En ganska fjuttig sådan.

Slutet till trots är A Handful of Dust en vacker bok. Det är inte Brideshead Revisited, men något inte allt för långt därifrån.

Jag har, sist av alla, äntligen börjat läsa Lorrie Moore. Några lätta poänger än så länge men jag gillar.

Taggar:,

Jag blev sur när jag fick hem del två i Sookie Stackhouse-serien och omslaget var det från serien. Jag ser hellre Charlaine Harris vampyrböcker som den bild omslaget till min version av Dead Until Dark förmedlar. Jag vill ha Stackhouse-serien långt från HBO. Trots att jag gillar True Blood så är det hyfsat ointressant att läsa en bok som man sett i tv-format. Så jag läser ikapp för att ligga före. För det är ju kul med vampyrer. Och det är något som saknas i mitt läsande. Jag har till och med börjat fundera på fantasy. Jag vill ha mystik och otroliga historier.

Stackhouse-serien är rolig för att man läser i en rasande fart och för att den är så rakt skriven. Ingen flämtande romantik och dramatiska jakter genom stora, mörka skogar. Inte heller HBO-seriens storögda sexighet, utan hårt maskerad mystik i ett parallellt universum.

Vi får se hur långt jag kommer. Det finns redan elva böcker.

Jag har köpt min första Lorrie Moore-bok. A Gate at the Stairs. Längtar.

Taggar:, ,