Skip to content

hunting a beat

Fairly selective

Tag Archives: Patti Smith

Årets bästa

Paul Auster Invisible
Jag vet egentlingen inte varför jag tyckte bästa om Paul Austers Invisible. Jag har i och för sig tyckt om hans tidigare böcker men inte på det här sättet. Boken var både motbjudande och fängslande. Dessutom tog han det här med en historia i historien till en nivå som funkade och, som inte som vanligt, blir mest tröttsamt.

Årets klassiker

Virginia Woolf Mot fyren

Fan vad fin.

Evelyn Waugh A Handful of Dust
När Brideshead Revisited känns som för lite för länge sen. Höll inte hela vägen men ganska länge.

Årets parad

Charlaine Harris The Southern Vampire Mysteries: Dead Until Dark, Living Dead in Dallas, Club Dead, Dead to the World, Dead as a Doornail, Definitely Dead, All Together Dead, From Dead to Worse, Dead and Gone, A Touch of Dead.
Det gick sjukt snabbt att ta sig igenom Sookie Stackhouse-serien. Det var lite som när jag såg alla Sopranosavsnitt på ett par månader och drömde om vapen hela nätterna, Sookie tog liksom över allting. We are on a break nu. Men jag tror hon kommer tillbaka.

Årets noveller

Alice Munro Kärlek vänskap hat
Jag tyckte väldigt mycket om Too Much Happiness som kom i år men jag tyckte ännu bättre om porträtten i lite äldre Kärlek vänskap hat som jag läste i våras.

Årets dokumentära

Patti Smith Just kids
Jag hade jättemycket invändningar mot Just Kids när jag läste den. Men det går inte att förneka att det är en vacker bok.

Adam Gopnik Through the Childrens Gate
Det här var en av de böcker jag tyckte allra mest om.

Årets romaner

Dennis Lehane Ett land i gryningen Jag försvann i den.
Lorrie Moore A Gate at the Stairs Fruktansvärd. Vacker.
Carlos Ruiz Zafón Vindens skugga
 Min semesterbok i Barcelona. Knasigt men alldeles perfekt

Årets alla gör det

Läsa fantasy. Jag läste de två första böckerna i Robin Hobbs Farseer Trilogy och blev utskrattad men jag älskade dem. Jag läste George R.R. Martins A Game of Thrones och blev utmattad. Men lite stannade den kvar och jag kommer mos def fortsätta läsa serien när jag sett tv-serien som kommer i vår. Då tror jag det bara är att köra på.

Årets serie

Craig Thompson Carnet de Voyage
Jag läste till slut något av Craig Thompson och Carnet de Voyage var alldeles bedårande. Men Blankets har jag fortfarande varit för snål att köpa.

Årets överskattade

Jonathan Franzen Freedom
Det tog mig en jäkla tid att komma in i den och när jag väl läst den orkade jag inte ens skriva om den eftersom andra halvan var en transportsträcka utan dess like. Jag var oerhört besviken.

Årets har fortfarande inte läst

En himla massa musikböcker, en himla massa klassiker, en himla massa nytt och annat som jag kanske – eller kanske inte – läser under 2011. Jag ska läsa Krig och fred, jag ska fortsätta läsa fantasy och jag ska kanske läsa ut Lars Noréns dagbok som jag började på våren 2009. Men förmodligen inte.

Årets podcast

Books on the Nightstand.

Årets stolta

53 böcker.

Annonser

Taggar:, , , , , , , , , , , ,

För något år sedan gav Suze Rotolo, Dylans flickvän mest känd från omslaget till The Freewheelin’ Bob Dylan, ut boken A Freewheelin’ Time: A Memoir of Greenwich Village in the Sixties. Hon skildrar sextiotalets folkpopsscen i New York genom hennes och pojkvännens ögon. Hon kommer som väldigt ung och väldigt blyg till Manhattan och träffar snart Dylan som är en stjärna på uppgående. Full av idéer och kreativitet men samtidigt muttrande och egensinnig. Rotolo skildrar sina egna försök till poesiskrivade och smyckestillverkning nästan ursäktande. Hon fnissar åt hennes och vännernas försök att sälja smycken att sätta på stövlarna och hennes intresse för ljudteknik i teaterproduktioner. Hon kan ku inte mäta sig med Dylan. Mästaren. Samtidigt vill hon ändå hävda att hon var trendsättande. Hon berättar målande om de teaterproduktioner hon verkade som scenograf åt. Hur hon tillverkade masker och kulisser.

Men Rotolos egna upplevelser och skapande och iakkttalgelser i sextiotalets Greenwich Village räcker uppenbarligen inte till att skriva en bok om. Det är Dylan som är fokuset.

Samma känsla fick jag till en början av Patti Smiths Just Kids. Som om Robert Mapplethorpe är en ursäkt för henne att skriva om sitt liv. Som om hennes egna inte räcker till. Är det någon som kan fylla en bok så är det ju Patti Smith.

Patti Smith kommer till New York under sextiotalet. Hon ger sig av på vinst och förlust. Utan varken pengar eller mål. Hon tror hon har bekanta hon kan bo hos men när det inte funkar vägrar hon att ge upp och åka hem. Hon sover utomhus, skaffar ett jobb och lär så snart känna Robert Mapplethorpe. Tillsammans börjar de med ingenting i Brooklyn och långsamt jobbar de sig närmre Manhattan och dess konstnärsvärld.

Smith skildrar sina egna försök till måleri och diktande som långt mer tafatta än Mapplethorpes hängivna, nästan maniska skapande. Hon snor konstnärsmaterial till honom och jobbar i bokaffär för att dra in pengar till hyran på Chelsea Hotel. Han sitter hemma och klipper i modemagasin och då och då ger han sig av för att utforska sin eventuella homosexualitet. Hon är tålmodig, reder ut situationer och står i övrigt en bit bakom. Hon är iakttagaren som alla faller för. Att hon får diktsamlingar utgivna och spelar in ett album verkar inträffa mer av en händelse och tur, och genom någon annans övertalan, än genom hennes målmedvetenhet. Ändå är det tydligt att Smith är just den som är målmedveten, hängiven och sansad i sitt förhållande till konstnärsvärlden. Just därför lyckas hon. Men i boken är det Mapplethorpe som är den givne konstnären. Han är orsaken till att hon stannade kvar och blev det hon blev. Han är ursäkten till att skriva en bok.

Smith behöver inte hävda sig. Hon är en levande ikon och skapar fortfarande. Mapplethorpe avled under åttiotalet i AIDS och han må vara en respekterad fotograf men minnet av honom blir svagare. När han dyker upp i kulturdokumentärer eller modemagasin handlar det snarare om hans leverne än om hans konst. Därför är det en god tanke att Smith, som levde tillsammans med honom under lång tid först som flickvän och senare som vän, skriver en biografi om fotografen Robert Mapplethorpe. Men boken är samtidigt en självbiografi. Avsikten med boken är suddig.

Trots att Smith delvis använder Mapplethorpe som ursäkt för sin självbiografi är Just Kids en fantastisk bok både ur självbiografi- och biografiaspekten. Den är helt klart det bästa jag läst i år.

Taggar:, , ,

KQED:s Writer’s Block är en av de där podcastarna jag letat efter. Här läser Patti Smith från Just Kids.

I ett annat avsnitt läser Jonathan Safran Foer ur Eating Animals, som jag länge funderat på om jag vill eller inte vill läsa. Patti Smiths och Safran Foers läsande är milsvida isär. Patti Smith är en given poet. Safran Foer får mig att tänka på när jag nyligen lyssnade på Chris Andersons Free. Tydligt, hetsigt, säljande. I Safran Foers fall ganska oinspirerat. Jag läser hellre boken. Jag tror han gör sig bättre i skrift.
Den är uppsatt på köplistan.

Taggar:, , , ,

Patti Smith-boken dök upp idag och jag lade den i stora läshögen. Egentligen vill jag börja direkt, men jag måste avsluta åtminstone ett par andra böcker först.

Jag bläddrar och hittar ett stycke där Smith beskriver hur hon och Mapplethorpe promenerar nedför åttonde gatan när de hör Because the Night spelas från affär efter affär.

Robert was smiling and walking in rhythm with the song. He took out a cigarette and lit it. We had been through a lot since he first rescued me from the science-fiction writer and shared an egg cream on a stoop near Tompkins Square.

Robert was unabashedly proud of my success. What he wanted for himself, he wanted for us both. He exhaled a perfect stream of smoke, and spoke in a tone he only used with me – a bemused scolding – admiration without envy, our brother-sister language.

”Patti”, he drawled, ”you got famous before me.”

De senaste dagarna har jag återigen försökt läsa Haruki Murakami. Jag lovade några upprörda vänner att ge honom en chans till och köpte Kafka på stranden strax innan jul. Det går ganska bra trots att jag vrider mig i plågor när hans gubbsjuka tonårsskildringar blir alltför påträngande. Hans sätt att skriva rakt på, okonstlat och nästan kliniskt, om erotiska tankar och sexualitet, känns snarare konstlad. Han verkar ha allt för stor distans till det han skriver om, trots att han vill inbilla en motsatsen. Däremot är det underhållande och jag har snart läst ut den, på bara några dagar. Min tidigare Murakami-erfarenhet kommer från Norwegian Wood och den är ju snäppet värre. En bok jag annars tycker om är What I Talk About When I Talk About Running men det kan även vara för att jag kände mig som en maratonlöpare när jag lyssnade på den.

En recension av Clem Snides The Meat of Life finns förresten här och imorgon skriver jag om en jättetråkig The Go Find-platta.

Taggar:, , , ,

Nyligen såg jag dokumentären Dream of Life. Ett stillsamt porträtt av Steven Sebring som följt Patti Smith under elva år. Jag, som enbart lyssnat på dåtida Patti Smith, blev mer intresserad av nutida Patti Smith. Det bästa av båda hoppas jag få i boken Just Kids som släpptes nu i januari. Där berättar hon om sin tid med fotografen Robert Mapplethorpe i sjuttiotalets New York.

Annat beställt:Första True Blood-boken, Whitelines-anteckningsböcker och reapocketen Beat!.

Taggar:, , , , ,